Alanya
Alanya är mycket större än jag trodde. Tänk dig Stockholm med förorter.... ungefär så känns det, fast väldigt mycket både vackrare och fulare. Utsikten är vidunderlig och det finns väldigt mycket vackert att se men lika mycket förskräckligt fult. Sophanteringen fungerar inte särskilt bra på många håll och tunneln från bussen till Caretta hotell var riktigt otäck, där skulle jag absolut inte vilja gå ensam sent en kväll. Annars är det nog så att unga tjejer kan känna sig betydligt tryggare här än i Sverige. På bussen såg vi en ung tjej som stank parfym och hade en kjol som knappt täckte rumpan. I Sverige var det en så kallad skyll-dig-själv-klädsel men här nere går det nog bra. De har tydligare och tryggare moral här nere tror jag.
Maten... tja, så där. De torkade oliverna är fantastiska och de små marmeladkuberna med pudersocker är inte alls dumma. Middagsmaten är också varierad och god med kaffet! går inte att dricka och osten är endast en fårost och en hårdost som de försöker variera på ett tiotal olika sätt, ganska smaklösa och lite salta.
Vårt hotell är splitternytt med lite lyxkänsla fast med fakir-sängar, som tur var hittade vi extra kudde och filt att mjuka upp det hela lite med. Personalen är enormt trevlig och hjälpsam. Busschaufförer och taxichaufförer är INTE att lita på vad det gäller att hitta hotelladresser. Vi fick ägna flera timmar åt att hitta till pappas hotell Sun Hotel på Keykubat Cad. Det fanns inte med på Google maps och ingen på hotellet, Turkietresor eller taxichaufför visste var det låg. Till slut var det en taxkichaufför som lyckades gissa sig till vilket hotell det var. Väl framme visade det sig vara ett av det bästa hotell Alanya har att erbjuda. Ingen hiss visserligen men lagom stora rum och restaurangen låg så att man kunde sitta ute med havsvågorna bara några meter från restaurangstaketet, restaurangen hade också väldigt god mat, och på andra sidan, från receptionen var det bara att traska över gatan så var man mitt i stan och allt detta för ca 40 kr per dygn!
Nu ska jag följa med Johan till stranden och sen får han följa med på lite shopping.
Som jag sa hade vi problem med att hitta till pappas hotell först och eftersom ingen visste var det låg bestämde vi oss för att börja gå åt något som åtminstone verkade vara rätt riktning.... och så långt visade det sig vara rätt, MEN vi råkade hamna på en gata för långt upp från stranden och den visade sig gå i spiral uppåt och uppåt och uppåt och det fanns ingen väg nedåt!!! Så småningom förstod vi att vi var på väg upp mot ett fort, en känd utsiktspunkt i Alanya och först när vi var nästan uppe hittade vi till slut en väg som ledde nedåt igen. Väl nere var vi så trötta i benen att det fick bli taxi resten av vägen. Taxichaufförerna var tvungna att slå i sin bok och konversera sinsemellan, tre stycken, en god stund innan de kunde fatta ett gemensamt beslut om vilket hotell det kunde röra sig om.
